Jag har fyllt år i dagarna. Den 25:e för att vara exakt. Ett augustibarn med ett hjärta fyllt med kärlek och längtan efter livets goda. Jag tycker egentligen inte om att fylla år. Känner mig alltid ensam och bortglömd av någon anledning. Trots gratulationer från olika håll. Jag gissar att det gemena tyckandet innebär att en födelsedag ska vara spektakulär och festfylld i sällskap med många sporadiska vänner och bekanta. Jag har försökt med det där. Men dessa vänner dyker aldrig upp. Eller så dyker de upp 3 timmar för sent, när maten redan är förstörd - alternativt så går de därifrån 3 timmar för tidigt innan tårtan, världens godaste tårta, kommit fram. Det där spektakulära är nog inte för mig. Jag trivs med mina få närmaste. Med dessa behövs inga festfyllda arrangemang och jag är ganska så nöjd med det. Även om jag gärna skulle se att någon vän någon gång tyckte att det fanns en anledning och nödvändighet att ta eget initiativ att överraska mig med något utöver det vanliga. Något oväntat. Inte nödvändigtvis stort, men något med själ och hjärta. Som tack för att jag finns. Nästa år fyller jag 25. Hint hint. ;)
